scanner
04-11-2005, 14:13
Detta skrev Fiske.nu redaktionsmedlemmen Fredrik Lundberg
"Debatt/Kåseri: "Tivolifisket" i Nyköping
(2005-10-24)
Med hösten kommer både gäddor och gäddfiskare till Nyköping. Fisket, som sker från kajkanterna i hamnen eller från bryggorna i någon av småbåtshamnarna är mycket lättillgängligt.
Nu låter detta som inledningen på en säljande artikel för att locka flera fiskare till Nyköping, och det vore väl trevligt om detta hade varit avsikten, men så är tyvärr inte fallet. Jag vill istället belysa vad som händer med ett lättillgängligt och omskrivet fiskevatten:
Dagligen kommer det bilar med både lokalbefolkning, ”08-or” samt spridda kolonner från andra delar av landet. Dessa parkerar så nära vattnet som bara möjligt utan hänsyn till övrig trafik och förbipasserande flanörer. Ur bilarna lastas diverse ihopsamlad utrustning ur, allt från setet som faster Agda köpte på Statoil till 12-årsdagen till senaste karputrustningen med plasten kvar på korken och ett stort frågetecken om hur den ska användas. Allt ska med och ska dessutom spridas ut över så stort område som möjligt för att markera revir.
När fisket väl startar, gärna med halva kompisgänget på andra sidan hamnen, så börjar man, i väntan på att något av dom 23 guppande flötena ska dyka, högt och ljudligt diskutera livets väsentligheter, brudar, rockmusik piercning och annat icke fiskerelaterat med gänget på andra sidan.
Plötsligt dyker ett av flöten, men vems är det? Spön börjar flyttas, linor korsas, alla börjar veva in och plötsligt efter 5 minuter är det någon som konstaterar att det är på hans mört som gäddan både tagit, vänt, svalt, och nästan låtit möten kommit ut den naturliga vägen.
Nu kommer gänget överspringande från andra sidan och diskussion sätter igång om det svenska rekordet ska ryka eller inte? Några minuter senare kommer gäddan upp till ytan och diskussionen blir nu istället om det är större än Kalles på 3486 gram – för den exakta vikten är tydligen mycket viktigare än hur man på ett så smidigt sätt som möjligt ska kunna kroka av och återutsätta fisken.
Via en håv, aningen Farbror Runes handbyggda regnbågshåv eller Lasses XXXhåv med håvnätsknutar stora som knogar kommer så gäddan upp på den asfalterade kajen där den sprattlande hälls ut för att både fjällas av det skrovliga underlaget och sedan paneras av gruset.
Nu står 11 man och stirrar på den utmattade gäddan och undrar om kroken kommer ut självmant. Samtidigt konstaterar man, om det ens finns någon, att tången ligger i någon väska på andra sidan. När så väl tången kommer är den av typ och storlek mera ämnad för ett finmekaniskt arbete på ett dyrbart armbandsur än för att lossa kroken långt nere i svalget på en gädda. Men efter ytterligare 10 minuter har så kroken på något sätt kommit ut ur svalget på den nu genomblodiga och halvdöda gäddan.
Då kommer alla digitalkameror och mobiltelefoner fram för att både föreviga fisken och för att ringa till kompisarna som var för bakfulla för att orka följa med. Gäddan vägs nu hängande i en smal köttkroksliknande krok som om fisken skulle ha varit i livet och sprattlat snittat upp både gälar och underkäke – men det viktiga är ju att få veta om den väger 2790 eller 3014…
Nu är allt klart och gäddan kan vältras tillbaka ner i hamnbassängen där den på fel köl vispar lite med bröstfenorna innan den driver med strömmen och försvinner. Alla flöten guppar åter i väntan på nästa stackars gäddas öde.
Detta ”tivolifiske” bevittnas förstås av flanörer som med all rätt ifrågasätter det som pågår. När flanörerna konfronterar fiskarna med frågor om fiskens välmående efter behandlingen, så blir svaret att ”Vi är sportfiskare och fiskar tål mycket”… Är det såhär vi vill att sportfisket ska uppfattas bland allmänheten? Skull detta ske med våra fyrfota vänner i skogen skulle det bli ett liv utan dess like, och med all rätt.
Efter att ha bevittnat detta sportfiskemoraliska förfall kan man vandra från den med fiskeregler, tyvärr har vi ingen regel som säger något om sunt förnuft…, behäftade hamnbassängen vidare ner mot laglöst vatten i småbåtshamnen – där det oreglerade fria fisket råder. Där huserar ”klientelet” ”vi som lever på att andra arbetar”. Dessa herrar med 7 hela fiskedagar/vecka har slagit läger på bryggorna och låter där gladeligen dagligen fylla sina sopsäckar och Lidl-påsar med en blandad kompott av det som fastnar på mörtarna, jiggarna, maskarna, dragen och allt annat som man kan fånga fisk med. Och nu pratar vi inte om att använda håv, fotografera eller att väga fisken. Nu är det hemmagjorda huggkrokar som gäller – huggkrokar som storleksmässigt skulle göra en vithajsfiskare avundsjuk. Det är dessa i hamnbassängen otillåtna redskap som nu skoningslöst rycker fiskarna ur vattnet. Här är dessutom hela familjen inblandad i ”industrin” och istället för hamnbassängens ”kvarglömda” McDonaldskartonger är det folieformar med hemlagat från världens alla kök som tillsammans med tomma paket oskattad röka som lämnas kvar.
Det enda positiva med dessa fiskare är att de i alla fall inte säger sig vara sportfiskare – utan säger ärligt att fisk är mat och inget annat.
Jag vet inte vilken grupp som är värst, men jag vill inte tillhöra någon av dem…
- Fredrik Lundberg 17:25:39"
Ur fiskesynpunkt är det bättre att ta vara på fångsten än att återsläppa den?
"Debatt/Kåseri: "Tivolifisket" i Nyköping
(2005-10-24)
Med hösten kommer både gäddor och gäddfiskare till Nyköping. Fisket, som sker från kajkanterna i hamnen eller från bryggorna i någon av småbåtshamnarna är mycket lättillgängligt.
Nu låter detta som inledningen på en säljande artikel för att locka flera fiskare till Nyköping, och det vore väl trevligt om detta hade varit avsikten, men så är tyvärr inte fallet. Jag vill istället belysa vad som händer med ett lättillgängligt och omskrivet fiskevatten:
Dagligen kommer det bilar med både lokalbefolkning, ”08-or” samt spridda kolonner från andra delar av landet. Dessa parkerar så nära vattnet som bara möjligt utan hänsyn till övrig trafik och förbipasserande flanörer. Ur bilarna lastas diverse ihopsamlad utrustning ur, allt från setet som faster Agda köpte på Statoil till 12-årsdagen till senaste karputrustningen med plasten kvar på korken och ett stort frågetecken om hur den ska användas. Allt ska med och ska dessutom spridas ut över så stort område som möjligt för att markera revir.
När fisket väl startar, gärna med halva kompisgänget på andra sidan hamnen, så börjar man, i väntan på att något av dom 23 guppande flötena ska dyka, högt och ljudligt diskutera livets väsentligheter, brudar, rockmusik piercning och annat icke fiskerelaterat med gänget på andra sidan.
Plötsligt dyker ett av flöten, men vems är det? Spön börjar flyttas, linor korsas, alla börjar veva in och plötsligt efter 5 minuter är det någon som konstaterar att det är på hans mört som gäddan både tagit, vänt, svalt, och nästan låtit möten kommit ut den naturliga vägen.
Nu kommer gänget överspringande från andra sidan och diskussion sätter igång om det svenska rekordet ska ryka eller inte? Några minuter senare kommer gäddan upp till ytan och diskussionen blir nu istället om det är större än Kalles på 3486 gram – för den exakta vikten är tydligen mycket viktigare än hur man på ett så smidigt sätt som möjligt ska kunna kroka av och återutsätta fisken.
Via en håv, aningen Farbror Runes handbyggda regnbågshåv eller Lasses XXXhåv med håvnätsknutar stora som knogar kommer så gäddan upp på den asfalterade kajen där den sprattlande hälls ut för att både fjällas av det skrovliga underlaget och sedan paneras av gruset.
Nu står 11 man och stirrar på den utmattade gäddan och undrar om kroken kommer ut självmant. Samtidigt konstaterar man, om det ens finns någon, att tången ligger i någon väska på andra sidan. När så väl tången kommer är den av typ och storlek mera ämnad för ett finmekaniskt arbete på ett dyrbart armbandsur än för att lossa kroken långt nere i svalget på en gädda. Men efter ytterligare 10 minuter har så kroken på något sätt kommit ut ur svalget på den nu genomblodiga och halvdöda gäddan.
Då kommer alla digitalkameror och mobiltelefoner fram för att både föreviga fisken och för att ringa till kompisarna som var för bakfulla för att orka följa med. Gäddan vägs nu hängande i en smal köttkroksliknande krok som om fisken skulle ha varit i livet och sprattlat snittat upp både gälar och underkäke – men det viktiga är ju att få veta om den väger 2790 eller 3014…
Nu är allt klart och gäddan kan vältras tillbaka ner i hamnbassängen där den på fel köl vispar lite med bröstfenorna innan den driver med strömmen och försvinner. Alla flöten guppar åter i väntan på nästa stackars gäddas öde.
Detta ”tivolifiske” bevittnas förstås av flanörer som med all rätt ifrågasätter det som pågår. När flanörerna konfronterar fiskarna med frågor om fiskens välmående efter behandlingen, så blir svaret att ”Vi är sportfiskare och fiskar tål mycket”… Är det såhär vi vill att sportfisket ska uppfattas bland allmänheten? Skull detta ske med våra fyrfota vänner i skogen skulle det bli ett liv utan dess like, och med all rätt.
Efter att ha bevittnat detta sportfiskemoraliska förfall kan man vandra från den med fiskeregler, tyvärr har vi ingen regel som säger något om sunt förnuft…, behäftade hamnbassängen vidare ner mot laglöst vatten i småbåtshamnen – där det oreglerade fria fisket råder. Där huserar ”klientelet” ”vi som lever på att andra arbetar”. Dessa herrar med 7 hela fiskedagar/vecka har slagit läger på bryggorna och låter där gladeligen dagligen fylla sina sopsäckar och Lidl-påsar med en blandad kompott av det som fastnar på mörtarna, jiggarna, maskarna, dragen och allt annat som man kan fånga fisk med. Och nu pratar vi inte om att använda håv, fotografera eller att väga fisken. Nu är det hemmagjorda huggkrokar som gäller – huggkrokar som storleksmässigt skulle göra en vithajsfiskare avundsjuk. Det är dessa i hamnbassängen otillåtna redskap som nu skoningslöst rycker fiskarna ur vattnet. Här är dessutom hela familjen inblandad i ”industrin” och istället för hamnbassängens ”kvarglömda” McDonaldskartonger är det folieformar med hemlagat från världens alla kök som tillsammans med tomma paket oskattad röka som lämnas kvar.
Det enda positiva med dessa fiskare är att de i alla fall inte säger sig vara sportfiskare – utan säger ärligt att fisk är mat och inget annat.
Jag vet inte vilken grupp som är värst, men jag vill inte tillhöra någon av dem…
- Fredrik Lundberg 17:25:39"
Ur fiskesynpunkt är det bättre att ta vara på fångsten än att återsläppa den?